Korrosionsbeständighet av ferritiskt rostfritt stål

(1) Jämn korrosion. Krom är det enklaste elementet att passivera. I den atmosfäriska miljön kan järnkromlegeringar med krominnehåll över 12% självpassivera. I oxiderande medier kan passivering uppnås när kromhalten är över 17 %. I vissa mycket korrosiva medier kan högt krom i kombination med element som molybden, nickel och koppar uppnå god korrosionsbeständighet.
(2) Intergranulär korrosion. Både ferritiskt rostfritt stål och austenitiskt rostfritt stål genomgår intergranulär korrosion, men sensibiliseringsbehandling och värmebehandling för att undvika sådan korrosion är precis motsatsen. Ferritiskt rostfritt stål är benäget för intergranulär korrosion när det snabbt kyls över 925 grader, och tillståndet (sensibiliserat tillstånd) som är benäget för intergranulär korrosion kan elimineras genom kortvarig härdning vid 650-815 grader . Den intergranulära korrosionen av ferritiskt stål är också resultatet av krombrist orsakad av karbidutfällning. Så att minska kol- och kvävehalten i stål och lägga till element som titan och niob kan minska känsligheten för intergranulär korrosion.
(3) Grop- och spaltkorrosion. Krom och molybden är de mest effektiva elementen för att förbättra motståndet hos rostfritt stål mot gropfrätning och spaltkorrosion. När kromhalten ökar, ökar även kromhalten i oxidfilmen, och filmens kemiska stabilitet ökar. Molybden adsorberas på den aktiva metallytan i form av MoO4, hämmar metallupplösning, främjar återpassivering och förhindrar filmskador. Därför har ferritiskt rostfritt stål med högt krom- och molybdenhalt utmärkt motstånd mot gropfrätning och spaltkorrosion.
(4) Beständighet mot spänningskorrosionssprickor. På grund av egenskaperna hos dess organisationsstruktur är ferritiskt rostfritt stål korrosionsbeständigt i mediet där spänningskorrosionssprickor förekommer i austenitiskt rostfritt stål.